saralnn

I mitt korta, men ändå subjektivt sett händelserika, liv så har jag trott.

Jag har blint trott på glädje, på ögonblicken då glädjen genosysat varenda centimeter av min lilla kropp.

Jag har även, för att fortsätta i dessa banor, blint trott på lycka. De ögonblick då ett världsomvälvande leende inte har varit nog utan då tårar lämnat salta märken på tröjan.

Jag har trott på mina nära. Jag har trott på dem som står mig nära.

Jag tror på dem. Jag tror att de kommer göra skillnad, inte bara för mig, utan även för andra.

Jag tror på rätten att leva. 

Jag tror på fred.

Jag tror på oss.

Jag tror på dig.

 

Jag tvivlar på mig, i så mycket.

Jag tvivlar på att jag räcker till, att den jag inte kommer kunna göra skillnad för mig själv och för oss.

Jag tvivlar på lyckan.

Med denna oro så tvivlar jag även på välviljan.

Och glädjen.

Jag tvivlar på fred.

Jag tvivlar, och jag tror.

 

Jag hoppas.

Jag hoppas att kommer kunna släppa mina tvivel.

Jag hoppas att tron alltid lever inom mig, inom oss.

Jag hoppas på hoppet.