Ser du vad det står där?

En annan har gått och blitt med glasögon. Hela historien är lite av ett skämt egentligen, så jag tänkte berätta den från början. Alla i min släkt har, i regel, glasögon eller linser. Det var alltså bara en fråga om tid innan jag skulle tvingas gå över till den lite mörkare, suddigare, blinda sidan. Både min bror och jag hade klarat oss fint såhär långt i livet varav Lukas, vid syntestet på bilskolan, fick perfekt resultat på båda ögonen. När det sedan blev dags för mig att sätta mig bakom ratten, väntade ett obligatoriskt syntest. Det finns även möjlighet att snabbt och enkelt göra detta på bilskolan mot en liten avgift, så det var det jag gjorde. Nervöst satte jag mig i stolen framför vad som, i mina ögon, såg ut som någon slags tortyrmaskin. Den första bilden med bokstäver visas på skärmen framför mig, onekligen suddig. ”Vi börjar på rad 10”, säger mannen, ”Ser du vad det står där?”. Jag ser inte vad det står där. Men skam den som ger sig, så jag börjar kisa tills ögonen bara är två smala streck samtidigt som jag slänger ur mig alfabetets alla bokstäver utan inbördes ordning. Mannen hejar på mig och för varje fel är det som att han glömmer att jag tidigare ens har spottat ur mig minst 4 trevande gissningar. Efter ett tag ligger svarspappret oskyldigt utplacerat på bordet. Inte för att jag läste innantill eller så, men låt mig bara säga detta: Jag fick +1 och +0,8 på mina ögon, vilket är nästintill så bra som det kan bli. Några veckor senare, väl i bilen, inser jag att jag inte kan se vägskyltarna 10 meter framför mig så det bär av till en riktig optiker. Och tro det eller ej, jag har inte +1 utan -1 på båda ögonen. Så nu sitter jag här, efter månaders havande, med mina nyfödda glasögon. Och jag känner mig, förvånansvärt, inte alls som en ny människa.

 
 
dagbok | | Kommentera |
Upp