03 - Mina föräldrar
Var ska jag börja? Denna är nog en av de svårare att skriva, för det finns så otroligt mycket att säga men samtidigt så lite. Göran och Gunilla, svennebananerna som har gett mig livet. Utan dem hade jag inte funnits, än mindre varit något så när funktionell. Både på gott och ont har vi stått varandra väldigt nära. Nu mer är mina föräldrar dock separerade, jag skulle inte säga att det är en nackdel för mig som barn, att ha sina föräldrar som två separata enheter snarare än en. De är två starka individer som jag ser till, mer än jag vågat erkänna för mig själv. Öppenhet är viktigt, förtroende och acceptans är två nyckelord när det kommer till termen. Båda dessa två egenskaper skulle jag säga att mina föräldrar utövar. Jag och min mamma har alltid varit och är nära, det föll sig naturligt att jag som syster vände mig till modern och att min bror vände sig till fadern. Inget konstigt utan det bara blev så, men jag tror att jag till viss del glömde bort att se till mig själv i kalabaliken som infinner sig när man växer upp, och jämförde mig själv med min manna vilket i sin tur har lett till ett antal sammandrabbningar sinsemellan oss. Men hur många gånger vi än bråkat har vi alltid funnit ett slags samförstånd och freden har bevarats på ett eller annat sätt. Min pappa har jag på senare år blivit närmre då vi faktiskt har utvecklat en relation till varandra utöver den mellan en far och en dotter som leker lite i sandlådan. Nu för vi intellektuella konversationer men pratar även och sådant som ligger närmre hjärtat, sådant som skaver och inte riktigt passar. Men det är lika verkligt som världskrig och svält bara mindre i proportion till dessa men lika viktiga i en människas liv.
Kort och gott, jag finns för att de finns, allt de har gjort är jag stolt över. Och jag hoppas att allt jag gjort gör dem stolta.
