saralnn

Det har hänt mycket sen sist jag skrev här. Det är väl delvis därför jag inte har varit den mest aktiva. Jag tänker dock göra ett samlingsinlägg med en vag överblick kring vad jag har haft för mig. Det kanske inte intresserar särskilt mycket men det är, för mig, ett superbra sätt att återblicka lite och minnas. 

Det som ligger färskast i minnet är helgen. Detta inlägg kommer att ägnas till mannen vars namn pryder rubriken. Det känns dock fel att kalla honom för man, Håkan är Håkan. Ett slags könslöst väsen, kan komma att låta konstigt men jag vet inte hur jag närmre ska förklara hur jag känner för henom.

Den 7 juni skedde det som jag och mina vänner hade väntat på i 169 dagar. Håkan Hellström spelade för ett näst intill fullsatt Ullevi. Konserten var magisk. 10 meter från scenen, 3 meter från podiet. En Håkan, en Veronica och en jag. Det var min konsert i korta drag. Svetten, trängseln och tårarna var bara bakgrundsbrus som sakta bleknade bort allt eftersom tiden gick.

Fyrverkerier, glädje och äkta Håkan-anda genomsyrade publikhavet och skapade en gemensam trygghet. Folk knuffades, självklart, men en välvilja och gruppgemenskap infann sig bland dessa fans. Alla dessa människor, som var här på grund av exakt samma anledning. En människa, en ödmjuk människa vid namn Håkan Hellström.