saralnn

Kärlek är mer än en känsla. Kärlek är allt. Kärlek konsumerar. Kärlek tar och kärlek ger.

Att ge fullkomlig kärlek är att älska. Man älskar någon. Man älskas av någon.

Kärlek är vacker, kärlek kan också vara ful och förvränga ens innersta till något infekterat, fult och hatiskt.

Kärlek ger värme, det mest effektiva antidepressiva som finns och åter igen allt.

För att älska måste man älska sig själv. I min mening. För att kunna älska fullkomligt och friskt där balans råder mellan att ge och ta så måste man trivas med sig själv. Man kan inte vantrivas i sin egen hud och kropp, önska något annat, vilja bort. Självförtroende skall komma inifrån, inte genom en partner.

Fyra former av kärlek existerar i mitt liv. Mitt korta liv, jag är så ung, jag vet så mycket och så lite. Ovanstående; självkärlek, kärlek till en partner men även kärlek till en vän eller en familjemedlem. Självkärlek och kärlek till en partner går hand i hand lika så till en vän eller familjemedlem.

En familjemedlems kärlek är villkorslös, lika så goda vänners.

Kärlek till en själv, handlar om acceptans, för brister. Mänsklighet och normativ otillräcklighet. Som människa kan man alltid sträva efter mer, det finns alltid något bättre att sträva efter. På min s/s 14 bucketlist står som en självständig punkt

”trivas i min kropp”.

Det handlar för mig inte enbart om det kroppsliga utan jag har en bild av att när ett hälsosamt förhållande till min kropp upprätthålls så kommer knutarna i min innersta sakta vittra bort eller i maklig takt knytas upp. Jag kan inte älska till den grad då jag konsumeras helt av känslan innan jag älskar mig själv, för chansen att jag konsumeras. Inte jag av känslan utan jag. Jag kommer samtidigt som jag kommer ge allt för min partner så kommer jag aldrig kunna ge allt, för jag är inte allt. Perfektion existerar inte, inte hos mig, inte hos någon. Men jag kommer fortsätta ge sken av att jag är allt, jag kan ge allt. Jag älskar med allt vad jag är värd men även vad jag själv anser att jag måste vara vilket är mycket mer än vad som finns att ta av. Detta är ingen förminskning eller förstoring av min person utan ett konstaterande om hur jag är.

                      Familjens kärlek. Oändlig.

Det finns lite som skulle eliminera kärlek från mor till dotter, från dotter till fader, från fader till son och från son till moder. Familjen är den innersta säkerhet i min tillvaro. Ett fullkomligt lugn infinner sig, en bekvämlighet utan dess like. Fantastiskt. Underbart. Lätt att se förbi, jag eller vi tackar och uttrycker inte generellt sett kärlek gentemot familj allt för ofta. Mer sällan än jag vågar erkänna.Utan min familj skulle jag inte vara, inte enbart existera men vara den jag är. Jag märker mer och mer ju längre tiden går hur jag är delar av min bror, min far och min mor. Hur jag är delar av dem. Min pappas ordförråd, min storebrors humor och min mammas talförmåga. Genetiska likheter är en självklarhet men min person är på grund av dem

En vän.

En familjemedlem i sig. Kärleken till dem är som de andra fyra, använd rätt, mer än en känsla. Den är allt. Dessa är som kärleken till en partner, en kärlek man har valt. En kärlek man själv har valt att lägga energi på. Ofta starkare än kärleken till en partner om utövat rätt. Min kärlek till mina vänner är total och har byggts upp under längre tid. Som sagt i tidigare inlägg så är kärlek till goda vänner, det är kärlek man skulle dö för.

Kärlek konsumerar, kärlek tar. Har man tur så får man något tillbaka, man älskas.