saralnn

Livet varvas av jobb, umgås med vänner, äta och sova. In i mixen slängs från tid till tid lite resor men majoriteten av sommarlovets veckor kommer spenderas inomhus på FroYo. Jag är oerhört tacksam att jag har fått det jobb jag har, jag vill inte ge sken av något annat, absolut inte. Men jag måste medge att det är urlakande både psykiskt och fysiskt. Mitt liv är inte alltid en dans på rosor, men vems är det egentligen? Men jobbets uttröttande effekt är, trotts de övervägande fördelarna som arbetet medför, inte alltid önskade. Jag trivs inte med att ligga och vila, bara vara. Jag vill kunna, men önskar att det fanns en manual där jag instruerades exakt hur en skall gå tillväga. Livsnjuter, är just nu långt ifrån vad jag gör när jag vilar. Aktiv vila där tankarna driver åt andra håll.

Hur hårt ska en kämpa för att få tillåtelse att vila? Den frågan är just nu väldigt aktuell för mig. Träna finns sällan på agendan i brist på både energi, bra väder och tid. Ett simpelt dilemma som pågår i mitt inre.

Ett ytterst sårbart inlägg, skrivet under en moloket skymmande kväll.

Med en tungt, ovetande sinne famlar jag i en gråzon.

Jobbet, vännerna och #Idunlife håller mig flytande, är tacksam för allt. Men är dessvärre vid ett vägskäl. Där jag varken vet ut eller in.

Men imorgon är en ny dag, då solen kommer infinna sig. Om inte på himlen, så i mig.

Kramar till alla som tar sig tid att läsa, Sara