saralnn

Torsdagar är en dag att blicka tillbaka till tider och platser som man minns särskilt väl eller, av ren sinnesnyfikenhet, vill återupptäcka. Jag mins varken särskilt väl eller vill återupptäcka, men jag anser ändå att det är viktigt att göra det. Jag behöver minnas mina senaste 6 år, med sina uppförsbackaför, för att kunna uppskatta allt jag är och har idag.

Jag minns de senaste 6 åren av mitt liv. De stigmatiserade åren, som jag likt de flesta andra, på ett eller annat sett har försökt avdramatisera. Men jag tror att det är minst lika viktigt för mig, som det är för omvärlden som jag predikar inför och beskyller för att vara intoleranta, att inse skillnaden i acceptans och förståelse. Samt se innehavare vilka med påklistrad min, helt utan genuinitet, i sin omgivning. För att få andras acceptans, så måste jag även finna min egen. Först då, när en gör det, så skiter en blanka fan i att desperat försöka få andra att förstå och samtycka. Det spelar ingen roll längre. För en är så trygg i det man vet, vilket inte behöver märkas som rätt/ fel eller sanning/lögn utan det bara finns där, lika självklart som att andas. Det fanns en tid som det inte var det, och det är den tiden jag minns.

Dessa minnen gör mig glad.

Dessa år gör mig hoppfull.

Den jag var, och hennes minnen, gör mig lyckligare idag.

Den jag var, och hennes varelse, gör mig hoppfull för den jag en dag kommer att vara.

Jag var fan bra. Jag blev fan bra. Jag är fan bra.