04 - Vänner
Vänner, ett väldigt brett ämne som innefattar så många. Jag skulle antagligen kunna skriva paragraf på paragraf om jag skulle välja att skriva om alla och hur fantastiska de är, alla på sitt unika sätt. Men jag väljer att sammanfatta mig, till en eller högst två olika typer av vänskap för enkelhetens skull. Det finns vänner som jag skulle dö för, gråta blod för och så finns det vänner. Den ena utesluter inte ut den andra och båda är lika behövliga. Det handlar inte om att vara selektiv utan bara att se realistiskt på saken. Jag värdesätter alla mina vänner, det finns inget annat, men som realiteten är så har man varken tid och ork för alla. Vänner, sådana som finns där men som för omvärlden kan uppfattas som icke-existerande eller inte viktiga, så väljer jag inte att se på saken. Det är skillnad på en vän och en bekant. Jag anser själv att bara för att man inte umgås konstant eller låter tankarna konsumeras av varandra, så behöver inte det göra vänskapen mindre värd. En bekant är något helt annat. En vän är något speciellt, inget att ta för givet men hen behöver inte alltid vara närvarande. Man kan känna närhet och samhörighet trotts avstånd och gången tid. För mig är en vän en vän, och jag värdesätter varenda en.
Tacka gud för skolan, en knytpunkt där man ses varje dag, som man ofta tar för givet. Allt blir så fruktansvärt okomplicerat och enkelt, man ses ju varje dag. Inget som hindrar, inget frenetiskt bläddrande i kalendrar för att stämma träff. Jag är lite smått förälskad i var och en i min klass. Det finns en värme, utan dess like, som jag aldrig har känt förr i klassammanhang. Tur är det då att jag spenderar mer än femtio procent av min tid kring och med dessa underbara människor.
Att måla upp en utopi av en klass där alla är med alla är inte vad jag eftersträvar utan jag väljer att fokusera på säkerheten och tryggheten som vi har lyckats skapa tillsammans, tiden man sen spenderar individer emellan varierar ju självklart.
Sedan har vi Stockholms musikgymnasiums kammarkör. SMK. Kammis. Här har jag funnit vänner för livet, vänner som jag vill krama hårt och aldrig släppa taget. Här har jag ju förmånen att vi med kören får resa, och att resa tillsammans gör så otroligt mycket för en grupp. Det ger en samhörighet och ett förtroende som till en början kan kännas påtvingat men successivt växer sig stark och självklar. Nu har jag varit en del av kören i nästan ett läsår, och ser fram emot tre år till.
Nu till vännerna man skulle gråta blod för, dem man skulle dö för.
Det är svårt att sätta ord på känslorna. Orden räcker inte till för att beskriva denna extraordinära kärlekshistoria som byggts upp under år eller månader. Tiden är inte viktig i denna form av vänskap. Jag är tacksam, tacksam för mina dessa vänner. Dem som skulle dö för mig också. Dem som man har ett outtalat band till, dem man skulle välja framför allt. Denna form är sällsynt, få lyckas ta sin vänskap till den punkt då man är villig att göra i princip vad som helst för en annan människa. Att tänka sig detta om någon som inte är en direkt familjemedlem är svårt och tar tid. Men när man väl kliver över tröskeln så blir man just det, familj.
<33333