Paroxysm

Livet varvas av jobb, umgås med vänner, äta och sova. In i mixen slängs från tid till tid lite resor men majoriteten av sommarlovets veckor kommer spenderas inomhus på FroYo. Jag är oerhört tacksam att jag har fått det jobb jag har, jag vill inte ge sken av något annat, absolut inte. Men jag måste medge att det är urlakande både psykiskt och fysiskt. Mitt liv är inte alltid en dans på rosor, men vems är det egentligen? Men jobbets uttröttande effekt är, trotts de övervägande fördelarna som arbetet medför, inte alltid önskade. Jag trivs inte med att ligga och vila, bara vara. Jag vill kunna, men önskar att det fanns en manual där jag instruerades exakt hur en skall gå tillväga. Livsnjuter, är just nu långt ifrån vad jag gör när jag vilar. Aktiv vila där tankarna driver åt andra håll.

Hur hårt ska en kämpa för att få tillåtelse att vila? Den frågan är just nu väldigt aktuell för mig. Träna finns sällan på agendan i brist på både energi, bra väder och tid. Ett simpelt dilemma som pågår i mitt inre.

Ett ytterst sårbart inlägg, skrivet under en moloket skymmande kväll.

Med en tungt, ovetande sinne famlar jag i en gråzon.

Jobbet, vännerna och #Idunlife håller mig flytande, är tacksam för allt. Men är dessvärre vid ett vägskäl. Där jag varken vet ut eller in.

Men imorgon är en ny dag, då solen kommer infinna sig. Om inte på himlen, så i mig.

Kramar till alla som tar sig tid att läsa, Sara

 

dagbok | | En kommentar |

200614


Midsommar, Sverigest ljusaste dag, spenderades på Sofies land. Det var kallt, det var molnigt, det var svensk sommar. Vinet, spriten, läsken och maten var i överflöd. Vad man sen valde att förtära varierade mellan person, ålder och vett. En del var lite mer glada i hatten än andra, men oavsett differerande promillehalt så hade vi otroligt trevligt. Det var ett riktigt familjehögtid me allt som följer. Jag livsnjöt, och om det var jag inte ensam. För mig var det, trotts midsommars löften om mörkeren, en perfekt start på sommaren. 

s/s 14 | | Kommentera |

09 - Min tro

Min tro. Jag är inte kristen, jag är inte ateist utan jag är lagom. Agnostiker, spirituel, överemotionel.
Trotts min icke-troende familj så har jag växt upp i ett hem med en Gud. Religionen har haft en kulturel betydelse som i många svenska hem. Jul, påsk, skolavslutning i kyrka och komfirmation har alla varit självklara trotts en frånvarande kristendom.
Jag tror, mina föräldrar tror inte. Det må vara ett sätt för mig att hantera död och misär. Min existens kan inte bara ta slut, omöjligt at föreställa sig att allt som varit jag skall vitra bort i en grav och försvinna in i oändligheten. En avsaknad av detta skulle ge ett tomrum och en midre existensiell kris. Jag vill tro, att när jag dör kommer jag få träffa min morfar igen. Jag vill tro att vårt sista möte inte har infunnit sig, som ett meningslöst bråk på en tågstation. Jag vill tro, hur orealistiskt det än är, abstrakt och otympligt att ens tänka. Jag vill tro på ett oändligt ljus, inte ett vidsträckt mörker.
Detta betyder inte att jag förnekar big bang, jag tror på anti-materia och fusionen som skapat den värld vi lever i.
Det finns förmycket vackert, för att det ska vara en total slump.
Det finns för mycket vackra människor, för att det ska vara en total slump.
Många skulle nog tycka att mina världsbild är orealistisk och peka på allt det fula, hemska och den orättvisa som råder. Jag kan inte förklara det. Det gör lite ont att inte kunna förklara. Förhoppningsvis finns det en kosmisk rättvisa, som med tiden kommer göra rätt för orättvisor som härjat. Att det finns ett Fri tillstut
Säg aldrig förbi
Nej säg att du är fri till slut
Fast du vet att
Hälften av dom som kämpar
Går under
Och hälften av dom som älskar
Exploderar
fri till slut

30 dagar | | Kommentera |
Upp